Nu är det bara en vecka kvar tills projketpresentationen och rapporten har gått till tryck. Under veckan har jag jobbat tillsammans med en informatör på Gunnared SDN, för att få rapporten så snygg och korrekt som möjligt. Anmälningarna till seminariet har börjat droppa in, men det finns fortfarande plats. Tipsa gärna om du vet någon som skulle vara intresserad.

Anmälan till karin.flores@gunnared.goteborg.se.

Av Jenny

Ett halvår går fort när man har roligt, och har fullt upp. Det känns nästan som att det var igår Karin och jag satt på Lövgärdesskolan och väntade på ett kontor. Då var projektet inte mer än en tunn ansökan. Nu, ett halvår senare, har projektet blivit en över 100 sidors rapport. Så nog har jag och Karin legat i. Men vi har ju också haft fantastisk hjälp från våra fyra KU! Det är ju dom som observerat, intervjuat och samlat in allt vårt material.  

Igår var det dags för en sista KU-träff. Vi började med ett studiebesök på Nationella Genussekretariatet, där vi blev varmt bemötta. Det var spännande att få höra mer om deras verksamhet och arbete. Dessutom hade personalen bjudit in Ann-Sofie och Anette, som både bedriver forskning inom området för pedagogik och genus. Det var spännande att få tal del av deras forskning och erfarenheter, och samtidigt få koppla det till vårt arbete. Det blev en bra diskussion som berörde många intressanta områden. Det blev sedan en trevlig lunch på Burgården och eftermiddagen avslutades med att vi studerade könsrollerna i biofilmen Luftslottet som sprängdes.

Det blev en bra avslutning, både för KU, och för mig som igår gjorde min sista dag som praktikant. Jag är tacksam för att jag fått vara med om den här resan, från uppstart, till den gedigna slutrapporten. Som vi så ofta pratat om, så har resan fått mig att sätta på mig mina genusglasögon. Men resan har också gett mig en inblick i förskolans och skolans värld, något som har varit väldigt roligt. Nu får vi väl se vad som händer för mig här framöver. Jag vet i alla fall att det blir en sista liten insats i projektet på workshopen på måndag och på tisdag.

av Karin

Det är roligt att se att alla är tillbaka efter ledigheterna och de sista sex projektveckorna är nu här. På måndag och tisdag nästa vecka är det dags för workshoparna när rapporten ska presenteras och diskuteras med arbetslagen som varit med.

Rapporten går framåt och jag har fått kontakt med en duktig man på förvalningen som hjälper mig att layouta rapporten och vi har fått en mycket fin framsidesbild som gör rapporten inbjudande. Det är mycket som ska hända de här sista veckorna och det ska blir roligt att komma ut och berätta om arbetet.

Facebook och bloggar är inte längre ett ungdomsfenomen utan ett, i de flesta fall, utmärkt sätt att förmedla information.

Under hösten skapades t.ex gruppen Genusflödet på facebook och är en lättsam källa för att ta del av aktuella jämställdhetshändelser samt att hitta personer att diskutera med.

http://www.facebook.com/friends/?ref=tn#/genusflodet

Flera myndigheter, företag och föreningar har egna grupper på "fejjan" både för att nå ut med information och även som ett sätt för människor att känna gemenskap.

Det kan vara tidskrävande att ge sig ut på jakt efter smala intressetidningar i pappersform, även om jag varmt rekommenderar Hertas jul- & jubileumsnummer med artiklar om härskartekniker, viktiga kvinnor i historien och om äktenskapet är en tidsmaskin.

I projektet håller nulägesbeskrivningen på att färdigställas och den kommande workshopen förbereds. Det kommer att vara viktiga dagar för att gå igenom resultatet och prata om hur vi vill arbeta vidare.

av Karin

När nya diskrimineringslagen trädde i kraft för snart ett år sedan, var könsöverskridande identitet eller uttryck tillsammans med ålder, de två stora nyheterna, som varande nya diskrimineringsgrunder. På intet sätt så, att någon tidigare aldrig diskriminerats för sin ålder eller för att ha fallit utanför de könsstereotypa ramarna för hur en kvinna eller en man ska vara och se ut. Men att det nu faktiskt finns ett skydd för människor som vill uttrycka sig utanför, eller identifiera sig, som något annat än en man eller kvinna.

De flesta av oss är nog rätt nöjda som det är och har inga större önskningar om förändringar av könsidentiteten. För de få som känner att de inte passar i den kropp de har, kan det vara en fråga om liv och död.

Därför är det en viktig fråga att vara medveten och ha kunskap om. Därför har vi som ett av sju kartläggningsområden i projektet valt att specifikt lyfta ut och undersöka hur pedagoger stöttar barn och elever som gör otraditionella val. Ett otraditionellt val behöver inte betyda att någon vill byta kön, utan det kan handla om att vilja ha på sig rosa prinsessklänning på dagis och vara kille eller att vara tjej och söka till Byggprogrammet på gymnasiet. De flesta av de 17 gymnasieprogrammen har en tydlig könsuppdelning och endast några få program har en jämnvikt av killar och tjejer som söker till dem. De elever som gör otraditionella gymnasieval har fler avhopp än andra, ofta för att omgivningen är okunnig om hur de ska hantera situationer som uppstår. Inte allt för sällan är det individen själv som ser avhoppet som ett felval eller ett misslyckande, när det egentligen handlar om att det är omgiviningen som inte lyckats få till bra förutsättningar för alla. Det som står i skollag och läroplaner om allas rätt till likvärdig utbildning, får inte bara gälla vissa elever.

Det har precis varit Lucia och debatten om vem som får eller inte får vara Lucia har åter blivit aktuell. Traditioner &värderingar blir en fight mellan föräldrar, pedagoger och elever och tomteluvor står mot lysande ljuskronor och glitter.

Spelar det verkligen så stor roll? Egentligen? Min son Max har för första gången deltagit i lussetåget efter att under tre års tid nogsamt vägrat. Första året var han i och för sig med i tåget, men det var bara för att han var så liten att han satt i vagn och inte kunde ta sig ur den själv. Hans blick sa dock redan då precis hur illa han tyckte om situationen. I några år har han nu fått titta på lussetåget från åskådarplats, men så i år kom det. Han skulle vara med.

Som mamma är jag stoltare än stoltast över min son vare sig han står med sina föräldrar eller går med i lussetåget. Och ärligt talat så är det mig fullständigt egalt om hans önskan är att vara stjärnflicka, drake eller pokemon i lussetåget. Han var där med sina kompisar, han såg hyfsat glad ut och stolt när han vinkade till oss. Och that´s all that matters. En glad, frisk och hyfsat lycklig unge som i sin egen takt får säga ja och nej till olika saker hoppas jag känner att han har makten att forma sitt eget liv så småningom. Inte utifrån vad alla andra tycker, utan utifrån vad som faktiskt finns inne i hans kropp och tanke.

Vad kan vara bättre att sträva mot än det?

Ett litet PS bara:

När jag frågade ovan nämnda son varför vi firar jul härom dagen svarade han att det är för att Genus föddes då. Inte Jesus. Genus.

Så nu vet ni!

God & välförtjänt ledighet under helgerna önskar jag er alla.

av Karin

På fredag är det dags för styrgruppsmöte i projektet och det ska bli kul att presentera hur långt vi har kommit med kartläggningen. Själva nulägesbeskrivningen håller jag på att skriva och sen blir det dags att med workshops och analyser börja utforma hur själva handlingsplanen ska se ut. Workshopsdagarna kommer att bli 25-26 januari och ni som varit med i arbetslagen kommer att få möjlighet att tycka till och komma med goda idéer inför handlingsplanen.

av Karin

Uttrycket the throw-ins kommer från existensialistisk psykologi och handlar det där lilla extra du lägger till i ett arbete. I matlagning kan det symboliseras av kryddorna. Du kan laga en maträtt helt efter receptet men du får aldrig till det där lilla extra om du inte slänger i kryddorna. Det där som lyfter lite extra.

Som vägledare kan det innebära att jag lägger extra fokus på hur rummet jag vägleder i, ska se ut. Jag behöver inte tända ljus eller lägga på lite stämningsfull musik i bakgrunden, men det kan göra mycket för hur både den jag möter och jag själv trivs i rummet och även i mötet. Det kan vara de där extraminuterna jag tar för att prata om nåt helt annat, innan själva samtalet.

Anledningen till att jag läste till vägledare var nog att jag är sådär nyfiken av mig på något jag tycker sammanfattas bra i frågan; what makes you tick? Alltså, vad är det som gör att människor gör de val de faktiskt gör, var ligger passionen? En del har inte ens särskilt bra koll på själva varför de väljer som de gör.

När det gäller jämställdhetsarbete är frågan lika viktig att ställa sig. Varför tycker du det är viktigt att jobba med genus- och jämställdhetsfrågor?  What makes you tick? Vad är det där lilla extra du gör, som faktiskt kan vara avgörande för hur hela arbetet går? Det är ofta det du inte måste göra, men som gör något så mycket mer värt om du gör det.

av Karin

Min hjälte den här veckan heter Jasmina och är fjorton år.

När alla andra inbjudna till referensgruppsträffen uteblev, var hon den enda som trotsade det tråkiga novemberregnet och kom till diskussionskvällen för att prata jämställdhet ur ett Gunnared-Askim-perspektiv.

Nu blev det inte så mycket diskussion så som det var avsett, utan mer en trevlig fikastund där vi fick ta del av en synnerligen skärpt och trevlig tjejs tankar om framtid och jämställdhet.

Kay Pollak brukar säga saker på sina föreläsningar som "bry dig inte om dom som inte kom, var glad för dom som faktiskt kom". Så tänker jag. Jag är så glad att vi fick träffa Jasmina. Hon kom.

Vi kommer nog inte ha fler referensgruppsträffar med samma upplägg, vi får satsa på att träffa elevgrupper via fritidsgårdar etc.